S
Du som precis fanns här,
är nu plötsligt borta.
så saknad.
ler från din himmel.
på återseende min vän.
dessa ord valde jag att säga på din begravning. Men sa också att vi även ska "fira" det liv du hade. Att vi inte skulle sörja allt för mycket då du lever inom oss.
du sa att vi inte skulle vara ledsna för att du försvunnit, vi skulle vara glada för den tiden och de minnen vi fick med dig. Och du sa också " jag är inte borta, jag har bara gått lite i förväg och vi ses ju en dag i nangijala.
och du har rätt. Men det är så svårt att inte sörja när en såpass nära människa går bort. Jag ville aldrig förlora dig, men jag visste att en dag skulle en av oss få vara i en kyrka och ta farväl av den andre.. Men jag hade aldrig trott att det skulle vara vid 16 års ålder...
Min fina vän
Tiden bara går, du har snart varit borta i 5 år. Det känns som om det var igår jag fick det hemska samtalet. Men det är snart hela 5 år sedan. Tiden bara flyger iväg, men till vilken nytta då? Mycket händer.
Jag kommer på mig själv att slå ditt telefonnummer ibland. Utav vana, brukade alltid slå det för hand för jag orkade inte leta igenom min kontaktlista. Men det har även varit några få gånger då jag faktiskt låtit det gå fram signaler, och kommit på mig själv tänka " men varför svarar hon inte?!" Så kommer jag på att du ju inte längre finns kvar här så det blir svårt för dig att svara. Men jag kommer nog aldrig att vänja mig..
Din grav är så otroligt fin. Massa ljus och blommor ligger där. Du är inte glömd trots att det snart gått 5 år. Men det har även kommit dit små nallar och lite andra bilder på dig. Jag brukar klara av att gå till gravar, men varje gång jag kommer till din grav så börjar jag storgråta. Du betydde så himla mycket för mig. Ingen varken kan eller kommer ta den platsen ifrån dig, den har alltid varit din och kommer föralltid att vara din.
Jag vet att du vilar tryggt och stilla. Men det är så orättvist. På ett sätt så känner jag att jag måste börja förstå och inse att du aldrig mer kommer tillbaka, men det känns så skamset på något sätt. Det känns som om att om jag nu inser att du verkligen aldrig kommer tillbaka med ditt härliga leende och dina varma kramar så är det något fel på mig. Jag har fått gå vidare med mitt liv, jag har fått vara med om så mycket. Jag har fått vara med om studenten, 4 födelsedagar, resor, musikevenemang.. Allt sådant som vi skulle göra. Du har inte fått vara med om någonting, ditt liv tog bara bom stopp, det är inte rättvist alls!!
Men jag lever livet som om du vore här, för jag vet att det är det du skulle vilja att jag gjorde. Jag vet att du alltid är med mig i det jag gör, men det är så svårt för jag är så van vid att se dig. Men nu kan jag inte längre se dig och det är så fruktansvärt frustrerande. Man kan väl inte bara sluta se en människa? Jo, tyvärr kan man det. Och det må låta hemskt och det känns hemskt med, men jag vet att jag gör allting för dig..
Ta hand om dig och Johnny däruppe och ta väl hand om varandra så ses vi när det är min tur, Jag älskar dig bästa vän..
Till minne av Denize Hansson 19940307 - 20100329
It's so hard to say goodbye
Tiden flyger iväg. Idag är det exakt 4 år och 9 månader sedan du rycktes ifrån oss.
Du och jag sa aldrig hejdå, för hejdå är för evigt. Och vi lovade att aldrig säga hejdå.
Men den där gråa dagen i april så var jag tvungen att säga ordet hejdå. Något jag inte hade tänkt göra någonsin. Men om jag någon gång skulle göra det så skulle vi vara minst 90 år. Det tog mig så hårt att behöva säga det.
Jag ville inte förstå att det inte längre var " vi ses snart" utan att det verkligen var hejdå. Jag skulle ALDRIG mer få se dig. Aldrig mer få krama dig, aldrig mer få se ditt leende eller höra din röst. Aldrig få höra dig sjunga igen.
Vi i kompisgänget bad om att få gå fram sist utav alla. Vi ville ta den tiden vi behövde som alla andra. Jag kommer ihåg att vi frågade din mamma om det var okej och hon sa " självklart är det okej". Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Men när dom visade klippet på dig när du sjunger håll mitt hjärta på ett dop, då bara brast det ihop. Då kunde jag inte hålla mig mer. Gången fram till din kista kändes som den snabbaste och mest ensamma vägen jag någonsin gått. På ett sätt ville jag inte komma fram, för jag hoppades på att allt detta skulle vara en hemsk mardröm. Jag minns att jag bara sjönk ihop ner på huk när jag väl kom fram till kistan. Då blev det liksom på riktigt, när jag fick se skylten på kistan, ditt fotografi och din handstil som de målat av på kistan.
Men det kändes så hemskt, det var så fruktnasvärt att se den guldiga skylten där det stod Denize Hansson 1994-2010. Det ska ju inte stå ditt namn där, du var alldeles för ung. 16 år, det är ingen ålder att dö, du missar livet.
Jag vill bara vakna upp och hoppas att detta är en mardröm. Att snart kommer du in genom dörren och skriker att jag ska ta på mig mina kläder så vi kan dra ut tillsammans med de andra tjejerna. Att du när som helst ringer eller smsar. ÅH vad jag hoppas på att du är på semester eller att du är utomlands och pluggar. För det var det du ville. Du ville åka till USA och plugga på college. Jag drömmer mig alltid tillbaka till den sommaren 2009 då vi satt på ett café alla vi tjejer och pratade om vilka gymnasium vi skulle söka. Alla var lika glada och nöjda. 4 stycken fick uppleva att gå på gymnasium och ta studenten. En tjej fick inte uppleva allt det. Jag vet inte varför men jag hade skuldkänslor för att du inte fick gå på det gymnasiet du ville, du fick inte ens gå ur nionde klass.
Allt fick ett så plötsligt slut. Ingen var beredd. Ingen trodde att det skulle hända såhär tidigt. Ditt rum står kvar precis så som du lämnade det den 29/3-10, ingenting har ändrats. Fotografier och nallar ligger på din obäddade säng, tillsammans med din mobil och dina anteckningsböcker. Du var så full av liv. Trots allt du gick igenom hade du ett stort leende på läpparna och det mest positiva beteende jag någonsin stött på faktiskt. Men det var sådan du var, och det är så du lever kvar i vara minnen och hjärtan. För den spralliga äventyrslystna tjej du var.
Men jag vet att du inte vill att vi ska vara ledsna, du vill att vi ska leva våra liv. Men tro mig det är så otroligt svårt. Det känns så hårt när jag gör alla de saker som inte du får göra. Det är inte rättvist alls. Jag vet att jag inte borde ha skuldkänslor för allt det jag gör, men det har jag och dom försvinner inte. Det kommer de aldrig göra.
Ta hand om alla de andra däruppe så ses vi en vacker dag, du är inte borta du har bara gått lite i förväg.
God bless you
Gud tog tillbaka en av alla sina vackra änglar. Alldeles för tidigt. Men Gud välsigne dig älskade bästa vän. Jag vet att du lever ett liv tillsammans med Gud och Johnny däruppe. Men saknaden är så enorm. Det har gått lite över 4 år och jag går fortfarande runt och tänker/ frågar mig själv. "Varför just du och varför just nu?"
Du hade hela livet framför dig. Men du fick aldrig göra några av de saker du längtade efter mest här i livet. Du fick aldrig ta studenten, du fick aldrig börja jobba som lastbilschaufför som du så gärna ville. Men du fick även inte träffa din brorsdotter. Hon föddes nästan exakt 2 år efter att du gick bort. Hon är världens sötaste lilla tjej. Så otroligt lik dig när du var liten. Nästan som att se en kopia. Samma energi och glädje som du en gång i ditt liv hade.
Jag vet att du vilar tryggt, och att du har det bra där du nu är. Men allting förändrades så snabbt. Alldeles för snabbt. Jag fick spendera 11 år med dig, men ville spendera minst 75 år till med dig. DU var min andra halva. Ingen förstod mig så bra som du gjorde. Man kunde prata med dig om allt. Du kunde läsa av mig som en öppen bok. Du såg alltid på mig när något inte stod rätt till. Även fast jag sade att allt var okej så envisades du alltid med att säga att det inte var okej. Du sa att du såg på mig att allting inte stod rätt till. Men jag vägrade också att ge mig.
Att två så envisa och målinriktade tjejer skulle hitta varandra så bra var aldrig något jag väntat mig. Jag lär även min lillasyster det som jag lärde mig av dig. Nämligen att inte döma boken av dess omslag. Hade du vart här nu hade du sagt " se du! jag sa ju att vi kunde lära oss av detta" och ett stort skratt. Jag tänker på alla de minnen vi delade. Bra minnen, dåliga minnen och sorgliga minnen. Du fanns vid min sida vad som än hände. Hur fel jag än hade så stannade du. Du vek inte en centimeter. Du var en äkta vän, en sådan vän man väldigt sällan hittar.
Du var den finaste jag hade. Att lära känna dig var det bästa beslutet jag någonsin tagit. Jag ångrar det inte en sekund. Jag kunde aldrig tro att när jag första gången såg dig skulle bli så nära vän med dig som jag blev. Att du skulle betyda så mycket för mig som du gjorde. Du gjorde mina dagar till de bättre. Du var en fantastisk människa med så otroligt mycket omtänksamhet. Du satte alla andra före dig själv. Hur dåligt du än mådde så var alla andra viktigare. Du prioriterade inte dig själv. Du bara borstade bort det precis som att det skulle bli bättre.
Gud släckte ett ljus om inte var tänt så länge. En kämparglöd flög upp till himlen. Men du kommer förevigt att finnas i mitt hjärta och mina tankar. Jag kommer aldrig att glömma dig. Du går inte att glömma. Men det finns dagar då jag kan sitta hemma och bara vänta på att du skall rycka upp dörren och säga till mig att vi skall hitta på något. Men det har gått över år. Innerst inne vet jag att du ALDRIG mer kommer att komma inspringandes genom ytterdörren med ett brett leende och dra mig ur soffan för att gå ut. Jag vet att jag ALDRIG mer kommer att få se dig förs det är min tur att gå. Jag vet att du väntar på mig på andra sidan. Du är saknad och det vet jag att du vet. Jag älskar dig gummsan. Det känns fortfarande jobbigt att komma hem till dig när man väl är hemma hos dig. Man springer direkt uppför trappan till ditt rum. Ditt rum står kvar så som du lämnade det. Persiennerna nere men ändå ljusade, obäddad säng och kläder över HELA golvet. Vill bara att du skall komma tillbaka till oss.
Du är föralltid med mig älskade bästa vän, kommer inte hitta någon som du. Men jag älskar dig. Du lever kvar i mitt hjärta precis så som du var.
What hurts the most..
Är den stora och oändliga saknaden efter dig älskade vän. Ingenting är som det en gång var. Jag är så otroligt tacksamm för den tiden jag fick tillsammans med dig. Men jag önskar att jag hade fått så många mer. Ditt liv var långt ifrån över. Du hade ju precis börjat leva, precis fått för dig vilket gymnasie du skulle gå, vad du skulle göra efter gymnasiet. Men allt tog slut så otroligt fort. Du fick aldrig chansen att möta dessa nya människor du skulle spendera 3 år tillsammans med.
Det fanns ingen som du. Inte för mig iallafall. Du var min bästa vän, andra halva och partner in crime. Vi gjorde typ allting tillsammans. Visst vi kunde bråka men det tog oftast bara 10-15 minuter så var vi sams igen. Du var alltid så otroligt glad och framåt. Du visste precis vad du ville i livet, du lät aldrig någon göra narr av dig. Du var den starkaste person jag kände. Du fick höra så mycket elakt men du kunde ändå bara borsta bort det från axeln precis som om ingenting hade hänt. På ett sätt förtjänade du aldrig den skiten du blev utsatt för. Jag kommer ihåg allt så väl. Frågade dig minst 300 gånger om dagen om du verkligen mådde bra. Jag tror att efter ungeför 10 gånger så tröttnade du på att jag frågade, men innerst inne var du nog glad att jag frågade. Jag saknar alla vara dagar tillsammans, alla filmkvällar då vi tittat på skräckfilmer och bara suttit och skrattat. Du förstod mig på ett sätt ingen annan gör. Du kunde se direkt då något var fel.
Det finns dagar då jag verkligen behöver dig. Än idag över 4 år och 1 månad senare kan jag komma på mig själv med att slå in ditt nummer och ringa dig. Helt av vana. Men jag vet att det inte finns någon som svarar. Men jag vill ha dig här - här hos oss där du hör hemma. Jag kommer aldrig att gå vidare till 100 %. Du hade en stor plats i mitt hjärta. Ingen kommer någonsin att ta den. Jag kommer aldrig någonsin så länge jag lever att glömma dig. Du går inte att glömma. När jag är vid din grav så är det så svårt att verkligen till 100 % förstå att du ligger där. Det är så otroligt svårt att förstå. Du ska ju inte ligga där du ska vara här hos oss.
Jag tittar igenom bilder på oss och på dig nästan varje dag. Och efter alla bilderna så kommer bilderna och filmer från din begravning. Då brister jag ut i tårar. Din begravning var så otroligt vacker, den var lika vacker som du. Men den hölls alldeles förtidigt. 16 år är ingen ålder att hamna i en grav på kyrkogården. Gud tog tillbaks sin vackraste ängel. Men han tog dig tillbaks alldeles för tidigt.
my love
Till min älskade vän.
Det rinner tårar ner för min kind de flesta nätter. Men den 7 mars iår rann det extra mycket tårar. Det var dagen då du skulle fylla hela 20 år. Det var ännu en milstolpe i livet du inte fick uppleva. Men jag vet att du firade den på andra sidan molnen tillsammans med jonny. Du lever inom oss alla på så många olika sätt.
Du såg så mycket fram emot både din 18 års dag och din 20 års dag. Och även studenten. Du hade din student planerad och du visste PRECIS vad du ville göra på din 18 respektive 20 års dag. Men du fick inte uppleva någon av dagarna. Du fick uppleva hur det kändes att fylla 16. Men det vi föga visste var att du ca 2 veckor senare skulle tas ifrån oss. På ett hårt och elakt sätt. Du hade hela ditt liv framför dig.
Jag är glad för att jag fick 16 år tillsammans med dig. Även om 16 år var på tok för lite så är jag ändå tacksam. Du var en sann vän. Du gjorde aldrig någon skillnad på dina vänner eller någon överhuvudtaget. Du sa alltid att alla är speciella på sitt egna lilla sätt, och det har du rätt i. Vi är alla olika och speciella på vara egna små sätt. Du spred så mycket glädje omkring dig. Man kunde aldrig vara sur eller arg på dig i mer än 5 minuter. Du försökte alltid göra det som var bäst för både dig själv och alla andra runtomkring.
Jag saknar dig så otroligt mycket älskade du. Du fanns alltid där när jag behövde dig som mest. Allting vi hittade på var så otroligt kul. Jag hade alltid roligt med dig. Du var så spontan av dig. Men du hade även en allvarligare sida. Fast den visade du inte så ofta ( då det inte behövdes så ofta) Du var så mån om alla andra. Du fanns alltid där för alla andra och fanns där för dom och såg till att dom mådde bra innan du tog hand om ditt eget välbefinnande. Ibland tog du inte ens hand om dig själv. Du gjorde så otroligt mycket med ditt liv. Du sätt ALDRIG stilla. Men när du väl sätt stilla så värt det, dop bröllop, begravning eller konfirmation. Du var även volontärarbetare på ett korttidsboende. Du kunde sitta och prata med de äldra i flera timmar. Du sätt mer än gärna kvar till och med efter du skulle gå hem. Du var en fantastisk människa.
Glömmer aldrig den gången jag fick följa med dig till korttidsenheten. Du var så otroligt bra med de äldre. Du sätt och pratade om dom hur det var när dom växte upp jämfört med när du höll på växa upp. Du satt och lyssnade med ett intressant öra och så otroligt många bra frågor. Vi tittade i deras fotoalbum från när de var unga. Du tyckte det var både roligt och intressant. Du var ute på promenader med dom och gick med dem till kulturum och lyssnade på trubadurer med mera. Då var du som gladast.
Du levde för sången och musiken. Du sjöng nästan varje vaken minut med att sjunga. Du sjöng i kyrkokören men även som solist på bröllop eller andra evenemang. Du var en otroligt bra sångerska. Du fick alltid beröm när du sjöng. Men du älskade även att dansa. Du dansade hip hop modernt fox och bugg. DU älskade att bugga och foxa. Alla de gånger vi var på Liseberg. Jag kollade alltid när du dansade och beundrade hur duktig du var. Och en gång bjöd du med mig på en buggkurs som du gick på och var hjälpdansare på. Äntligen kunde ju jag med dansa när vi var på Liseberg. Du fick alltid så dåligt samvete när du blev uppbjuden och jag fick stå kvar för jag inte kunde dansa. Men tillslut blev det ändring på det. Men när du slets ifrån oss så slutade jag med dansen. Jag tänkte " jag kan ju inte fortsätta nu när du inte längre finns här. Det är ju taskigt med dig" så jag la av. Men la även av för att nu hade jag ju ingen att gå med och jag mådde inte så bra. Men 2 veckor efter att du gått bort fann jag modet att iallafall gå och prova en gång. Men innan jag ens kommit fram och när jag bara fått en glimt av polketten kände jag hur det började komma tårar ner för mina kinder. 4 av dina närmsta dans vänner kom fram och undrade vad som stod på. Jag började storgråta och vi gick till sidan. Och jag bara sa det rätt ut. Jag kom på mig själv att nästan skrika ut " Denize har dött". Jag ville egentligen inte säga det. Inte just där och inte just då. Och ville heller att det skulle komma från dina föräldrar.
Men cirka 1,5 månad efter du gått bort så var begravningen. Den var fin och det var många fina blommor och kort. Kistbuketten var så otroligt fin. Men även om det var den stora fina ros kistbuketten och ett kort på dig som stod på kistan och 3 stycken som stod framför kistan så kunde jag inte förstå att det var du som låg där. Jag ville nog varken förstå eller inse att du verkligen var borta. Cirka 15 minuter innan begravningsakten skulle börja kom de 4 av dina närmsta vänner. De hade med sig ytterligare människor från dansen. Själva begravningsakten höll på i 1 timme och 20 minuter. Det var mycket fin piano med fin sång till följd av filmer på när du både dansade och sjöng, men även minnesvideor som dina v'nner hade gjort till dig. När det var dags att ta farväl av dig spelades late " Time To Say Goodbye" och " Sparrow" två otroligt fina piano låtar. Allt var så otroligt vackert. Precis lika vacker som du var Denize.
Efteråt så samlades alla som man brukar göra efter begravningar. I församlingshemmet visades ännu mer filmer och folk höll tal. Tårarna bara fortsatte att rinna. Du betydde så otroligt mycket för folk. Du hade lämnat ett stort avtryck i deras hjärtan. Det var som en av dina danskompisar sa " Du kanske inte var hela världen men du betydde världen för så många". Dina föräldrar hade valt att ha "fikat" direkt efter begravningen så folk kunde samla sig innan det var dags att gå tillbaka till kyrkan för att hämta din kista och bära ut dig till bilen och köra till gravplatsen. Alla samlades på utsidan förutom de 6 som skulle bära din kista. Det kördes i en caravan efter din bil. Det var så otroligt jobbigt att se din fina kista sänkas ner i jorden och tänka "där ligger min bästa vän endast 16 år gammal". Du ligger i samma grav som din storasyster. Ni vilar i en och samma grav. Ni har en fin grav som är väldigt pyntad med saker.
Jag vet att du inte ville att man skulle gråta när du gick bort. Men det gick inte att stoppa. Du var en sådan underbar person. Solen sken den dagen. Jag vet att du var med oss. Och jag vet att du var nöjd med allt. Men hade du vart där hade du förmodligen till 99% klagat på att folk hade helsvart på sig. Det passar inte in tyckte du. Du ville att man skulle bryta av med vitt. Älskade vän jag saknar dig så!
Men jag vet att du har det bra där nu nu är
Vila i frid och vila tryggt och stilla min älskade
Denize Hansson
19940307
-
20100329
Alltid saknad, aldrig glömd!
I minnet du lever kvar så som du var
Evigt saknad
Om 2 månader och 8 dagar är det 4 år sedan du lämnade oss här nere. Det har gått hela fyra år utan dig här nere. Vi har hunnit göra så mycket. Men det är detta tomrum som du lämnade som gör så ont.
Jag önskar att du fortfarande var här nere hos oss. Jag hade aldrig någon aning eller tro om att när jag var blott 16 år gammal skulle behöva säga hejdå till min ABSOLUT bästa vän på denna jord. Aldrig att jag skulle behöva ställa ett kort vid en kista och beställa blommor. Det var det sista jag trodde jag skulle behöva göra. Jag tappade alla ord som någonsin funnits i mig dagen du försvann. Blev så tyst.
Varför ska vissa människor försvinna vid en sådan tidig ålder? Det är ju inte alls rättvist! Varför ta någon och låta andra leva vidare. Det är mycket som inte är rättvist här i livet, men varför just du min ängel.
Jag kommer aldrig förstå varför individen gjorde som den gjorde. Jag kommer aldrig få svar på de frågor jag har. Den enda fråga jag fått svar på är "varför just Denize?" Jag fick tillsvar att det var avundsjuka som låg till botten av allt. Men även att det var känslor inblandade. Men varför då beröva henne livet? Varken hon eller vi stängde dig ute. ALDRIG NÅGONSIN stängde vi dig ute. Jag fattar inte..
Jag besöker dig nästan varje dag. Tänder ett ljus och bara är. Ibland så kan jag inte hjälpa att tårarna rinner ner för mina kinder. Jag vet att du sa att när du väl dör så ville du inte att folk skulle gråta efter din begravning. Det var då livet började på riktigt. Att vi alla skulle klara oss. Och nu i efterhand så tänker jag på de orden. Verkligen tänkt ordentligt. Och då känns det som om att du på något sätt visste att du inte skulle få leva hela ditt liv. Men hur kunde du i sådana fall veta? Det är så mycket som kommer att förbli mystiska i allt detta. Men du var ju det bästa som någonsin hänt oss. Det bästa som hänt mig! Du var den bästa vännen man kunde ha. Man kunde alltid ringa dig, vad klockan än var på dygnet så svarade du alltid. Du ställde alltid upp, enligt dig var det inget som var för löjligt för att tas upp.
Jag saknar dig bästa vän <3
Vila i frid så ses vi på andra sidan en vacker dag <3
I'll see you again...
... Så lyder en av westlife's låtar. Och jag vet att vi kommer att ses igen. En vacker dag så kommer jag att få träffa dig igen min älskade vän. Det kommer ta ett tag men jag vet att du väntar på mig där du nu är.
Det känns precis som om det var igår du gick ifrån oss. Men verkligheten hinner ikapp en. Den 29:e November är det 3 år och 8 månader sedan du lämnade oss I stor sorg och saknad. Tiden har gått så otroligt fort, men det går inte att fylla tomrummet som du lämnade efter dig. Det kommer aldrig att fylllas, ingen kommer någonsin kunna ersätta dig. Du var speciell på ditt eget lilla vis, det var därför jag gillade dig. Du stod upp för det du trodde på även om många inte höll med. Du gav aldrig vika. Du fanns alltid där till hands för dem som blev utsatta för mobbning.
Jag vet att du är med mig på något sätt, men att inte ha dig här fysiskt är jobbigt. Det finns så Mycket som jag skulle vilja prata med dig om, saker som bara du och jag pratade om när du var I livet. Nu har jag ingen jag kan ha dom konversationerna med. Du var så otroligt glad och sprallig. Du Kunde typ aldrig sitta still, det skulle alltid vara far och fläkt med dig. På ett sätt var det bra, för då slap man alltid sitta stilla och undra vad man skulle hitta på. Vi gjorde alltid massa spontana grejer. Det Kunde vara en långpromenad eller bussturer runt hela stan. Det var aldrig tråkigt med dig. Jag Saknar dig så otroligt Mycket Denize. Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dig hit.
Jag var vid din grav under gravsmycknings helgen. Det låg ganska många kransar där, många tända ljus med. Du var älskad av många, men du är saknad av ännu fler. Folk som inte ens kände dig har berörts av ditt öde. Mycket av att folk som kände oss och lite andra människor och vänner till oss. Du var för ung för att gå en annan väg. Du hade ett helt liv framför dig. Du hade så Mycket planer. Så Mycket du ville göra. Inget av de du planerat fick du gjort. Jag Saknar ditt skratt och dina kramar. Ibland vill jag bara springa hem till dig och krama om dig bara för att veta att jag bara drömt att du inte längre finns här. Men lika snabbt som jag tänker det så inser jag att du verkligen är borta. Att du gick en annan väg en den vi går nu. Det är så svårt att inse. Men dom säger att tiden läker alla sår, men gör den verkligen det? Någon gång så kommer vi att gå vidare, vi alla har på ett eller annat sätt gått vidare men vi har absolut inte glömt dig. Vi har så Mycket som påminner om dig. You are gone but you are not forgotten, i'll never forget you. Du lever inuti mitt hjärta.
E'
Det är snart jul. Den tiden på året då allt handlar om glädje och familjen. Men det är någon som fattas I våran familj.
Det blir den 3:e julen utan dig här, den första julen var så otroligt jobbig. Men allt var ju så relativt nytt. Det var bara 9 månader efter din bortgång. Man hade inte riktigt förstått att du inte kommer tillbaka, att du är borta för all framtid.
Du var det bästa jag hade, du var min andra halva. Att vara utan dig är så svårt. Jag kommer på mig själv med att ringa till dig ibland. När jag ska ringa Hannah så slår jag ditt nummer istället av en vana, så när det bara går fram massa signaler och ingen svarar då blir man så arg. Men när jag ska lägga på så ser jag att det är dig jag ringt. Då tanker jag hur korkad får jag bli, klart att du inte svarar. All den tid jag hade med dig var så värdefull för mig. Det fanns ingen som ställde upp så Mycket för mig som du. Du satt med mig på sjukhuset I 14 timmar en gång. Du fanns alltid där, man Kunde alltid ringa dig med vad det än var. Dagen du försvann förlorade jag en del av mig själv. Att gå från att umgås nästan varje dag till att inte träffas alls är en stor omställning som är ofantligt svår.
Varför kan man inte bara få vrida tillbaka tiden och få den dagen ogjord? Vad hade du gjort som var så fel så att det som hände dig hände? Det finns så många frågor vi aldrig någonsin kommer att få svar på. Att leva I ovisshet efter sin bästa vän är frustrerande. Varför var du tvungen att gå? Du förtjänade det inte, du kämpade så starkt in I det sista. Jag fick vara med dig dina absolut sista minuter I livet. Det var så hemskt att se dig bara ligga där. Jag höll din hand. Jag kände hur du blev allt mer slap I handen och kall om handen. Allt gick så otroligt fort.
Din begravning var så otroligt vacker. Men att se den vita kistan prydd med blodröda rosor och fyra kort på dig var svårt. Det var då det mesta sjönk in. Du var verkligen borta, det var verkligen du som låg där. Psalmerna och musiken var så otroligt vacker, inte ett öga var tort. Vissa grät redan ute I foajen utan att ens ha kollat in I själva kyrksalen. Så Mycket betydde du för folk. Men ju mer folk som strömmade in I salen desto mer tårar kom det.
Jag vet att du har det bra där du nu är älskade vän. Jag vet att du väntar på mig däruppe och sparar en bra plats. Vi kommer att ses en dag, men inte riktigt än. Jag älskar dig, du lever kvar I vara minnen och hjärtan PRECIS så som du var. Du kommer alltid vara min älskade ängel som jag älskade.
Vila I frid älskade Denize
Evig saknad ~
Varje dag är en konstant kamp, de senaste 3 åren har varit de svåraste I hela mitt liv. Det har gått lite över 3,5 år sedan du lämnade oss I stor sorg och saknad. Det är en evig saknad efter dig härtat. Ingenting är så som det en gång var. Jag Saknar dig mer än ord kan beskriva. Det finns inga ord eller känslor som kan beskriva hur Mycket jag älskar dig och Saknar dig. Vi gjorde allting tillsammans. Vi var tillsammans I stort sett varje dag. Att gå från att träffa dig varje dag till att inte träffa dig alls är så oerhört svårt. Jag Saknar din röst, ditt skratt, din omtanke och dina kramar. Jag har inte fått varken karma dig, träffa dig eller träffa dig på lite drygt 3,5 år. Visst vi hade vara bråk men det är inte förens man förlorar någon man älskar eller att någon man älskar blir riktigt dålig som man upptäcker vilken otroligt tur man haft att ha just den här speciella människan I sitt liv. Man är inte tacksam 24/7 I sitt liv.
Men det är förluster av en riktigt nära vän eller familjemedlem som man verkligen börjar tänka på hur man betett sig och alla bråk osv som man haft med denna personen. Jag uppskattade alltid våran vänskap, men när vi bråkade var det så svårt att inse att du verkligen ändå bara ville ens bästa. Jag Önskar man Kunde vrida tillbaka tiden. Jag bade vill och vill inte vrida tillbaka tiden till den 29:e mars 2010. När jag vill vrida tillbaka tiden till den dagen ville jag ändra hur hela den dagen såg ut. Men när jag inte vill så tanker man efter och det känns som om att Gud tyckte att du lidit tillräckligt med all mobbning och kränkningar. Man tanker " han kanske tyckte att det räckte, att du lidit tillräckligt och att din tid här på jorden är slut". Men du var bara 16 år Denize! 16 år! Det är ingen alder att tas ifrån oss andra här på jorden. Du hade ett helt liv kvar att fylla. Innerst inne så visste jag att du tog illa vid dig med all mobbning och alla kränkningar, men med tidens gång så lärde du dig att stänga öronen. Men innerst inne så skar det I ditt varma kärleksfyllda hjärta du trakasserades eller mobbades,. Ville aldrig att just du skulle gå igenom det.
Men som vi alltid sa " Everything happens for a reason" Men jag ville inte tro att allt det som hände dig hände av en anledning. Hatet gentemot, H och dina mobbare har snarare växt igen och blivit tysthet. Varje gång jag ser dom vill jag bara saga ett och annat och ge tillbaka för allt det de sagt till dig igenom åren. De brukar saga när man träffar dom ute att de inte insåg vilken smärta de förorsakade dig när du levde. Utan det var först när du hade avlidit som de började tänka och reflektera över handlingarna mot dig. Då Kunde jag inte hålla tyst så jag brukar saga till dom att " nu är det ändå väldigt försent". Önskar att jag aldrig mer ser dom igen.
Att se dom stå vid din grav gör det hela svårt. Men när de dök upp till din begravning blev allt helt plötsligt svårt. Jag villeinte acceptera att människor som gjort ditt liv till ett h****** var där och tog ett sista farväl av dig. Hur hade dom mage att dyka upp efter allt de sagt och gjort. Det kändes inte rätt. Men dom satte sig längst bak och gick fram sist. Men hela situationen var så skum. Jag ville aldrig ta ett sista farväl av dig såhär tidigt. Vi sätt alltid och pratade om hur vi skulle göra om den ena dog. Men vi trodde detta skulle hända när vi var 90-93 år gamla och inte som du - 16. Varför just du? Du hade précis börjat leva ditt liv ju.
Du var en glad 16 årig tjej som skulle börja gymnasiet till hösten. Du skulle gå fordonslinjen med inriktning transport. Det längtade du efter. För det var det du älskande mest - bilar. Du skulle bli lastbilschaufför, det hade du drömt om sedan du var liten. Du åkte alltid med din pappa när han körde lastbil, och senare I livet även med din mammas sambo. Du praktiserade även hos din mammas sambo I januari 2010.
Du fick aldrig börja gymnasiet, du fick inte ens avsluta grundskolan. Men alla dessa år jag fick med dig var de bästa I mitt liv. Aldrig varit så lycklig. Men genom åren så blev vi tillslut 6 stycken tjejer. Förvånasvärt nog så kom alla rätt så bra överens. Sammanlagt hade vi väl 2-3 bråk. Vi alla älskande varandra som systrar. Och när sommaren kom så träffades vi inte förens skolan började, några åkte utomlands och andra inrikes.
Men jag vet att du var med oss alla på vara studentdagar. Vet att du var där med oss och firade och festade. Jag trodde aldrig att jag skulle få en så bra vän som du. Även efter allt det du utsattes för så var du alltid glad. Det har gått såpass lång tid, men det känns fortfarande som igår när telefonen ringde och jag fick beskedet. Jag har aldrig släppt taget och kommer inte göra det heller. Du må vara på ett batter ställe men du är förevigt med oss vad folk än säger. Vi har folk som säger till oss att gå vidare och glömma dig - men det kommer aldrig hända. Vi må gå vidare men vi kommer aldrig varken glömma dig eller släppa dig. Du var det bästa jag hade I mitt liv. Sitter ibland och tittar på bilder på oss två. Hittade även filmer. Jag kan inte hjälpa det men jag börjar alltid gråta. Jag vet att du sa alltid att när du dör ville du inte att när vi sätt och kollade på filmer eller bilder på dig tillsammans med oss att vi skulle gråta. Men det går inte att hålla tillbaka tårarna.
Jag tänker på dig vareviga dag. Jag besöker dig varje dag. Det känns så skönt att bara få vara vid din grav och tända ett ljus eller lägga en blommaoch bara sitta där I tystnaden och få "umgås" med dig på ett andligt sätt. Du var och kommer alltid att vara min andra hälft och ögonsten. Du är med mig I allt jag gör, det vet jag och det är jag så otroligt glad över. Kommer bära med dig för resten av mitt liv. No daubt about it.
Vi kommer och ses I nangijala en vacker dag, jag vet att du väntar på mig.
Vila I frid älskande
Denize
19940307
-
20100329
A young life
Att ett liv kan släckas fort, det tror jag de flesta människor i världen upplevt. Men att en såpass ung människas liv ska släckas på några få minuter är svårt att verkligen förstå till 100%.. Det går inte..
Men att just ditt liv skulle släckas dryga 3 veckor efter det att du fyllt blotta 16 år var så svårt att förstå. Det känns som vi missade någonting viktigt. Fanns det tecken framför näsan på oss hela tiden? I sådana fall varför kunde vi inte se det? Hade vi bara sett det så hade vi förmodligen kunnat förhindra att det hänt. Det går inte en dag utan att jag tänker tillbaka på dne 29:e mars 2010, den kvällen då flera liv skulle vändas upp och ner. Dagen då en familj skulle förlora sin dotter, syster och sitt barnbarn, dagen då ett kompis gäng skulle förlora sin absolut bästa vän, dagen då en klass skulle förlora sin klasskamrat sedan förskolan. Ingen var riktigt beredd på att detta skulle hända. Vissa började få dåligt samvete för allt de sagt och gjort mot dig de senaste åren. Men jag visste att du hade förlåtit dem. Att alla de gräl och konfrontationer du haft var som bortblåsta, allt var glömt. Den 29:e Mars skulle en helt ny "era" börja. En tid utan en bästa vän, syster, dotter, barnbarn, klasskompis och lagkompis skulle ta sin början.
Ingen var beredd på att detta skulle hända, absolut ingen. Jag kommer ihåg att du alltid sade till alla som var osams att "bara för att vi är här idag, betyder det inte att vi är här imorgon". Du hade så sant i det gumman. Du hade ett jättebråk med en tjej i din klass som alltid ställt till det för dig. Ni gick skilda vägar. Men bara ungefär 2 timmar efter bråket så gick du fram och sa till henne att livet är för kort för att bråka och vara osams. Vi är här idag, men vi kanske inte är här imorgon. Du bad om ursäkt. Det lugnade ner sig. Och jag hatar att säga att du hade helt rätt. Du var där den 28:e men du var inte där den 29:e. Det var då det gick upp för de flesta att man skall ta vara på det man har och att livet är skört. Man vet inte när det helt plöstligt kan ta slut. Men att det skulle ta slut så fort som det gjorde för dig...
Det finns inga ord i hela världen som kan beskriva min saknad efter dig. Du lämnade ett stort tomrum efter dig. Och det tomrummet kommer aldrig att fyllas ut, för det finns ingen som enligt min åsikt kan mäta sig med dig. Och platsen du alltid hade när vi hade våra tjejmiddagar står tom. Och även nu 3,5 år efter din död samlas och har våra tjejmiddagar så står din plats tom. Vi har inte ens din plats dukad. Men vi har två ljus, ett kort på dig och en röd ros på din plats. Vi vill att du skall veta att vi aldrig kommer att glömma dig. Ditt minne kommer leva med oss till dagen då vi själva dör. Du förtjänade inte det ödet du fick. Att göra som han gjorde bara för han hört massa rykten är fel. Han kunde kommit och pratat med dig istället och ställt alla de frågor han hade i sitt huvud. Du ställde alltid upp för honom Denize! Ni var i lika situationer, mobbade och problem hemma. Ni kunde relatera till varandra. Men det ger honom ingen anledning att göra som han gjorde. Han insåg aldrig.
Det var så tydligt, man såg på sättet han tittade på dig, hans kroppsspråk när han umgicks med dig. Det fanns känslor med. Han var så otroligt kär i dig. Men varför göra som han gjorde om han nu älskade dig så mycket som han nu i efterhand har erkänt? Det fanns aldrig någon riktig anledning till varför det blev som det blev. Vi har så mycket frågot som vi vill ha svar på, men jag har sakta börjat inse att vi aldrig kommer att få svar på alla de frågor vi har. Han söker upp oss varje dag för att försöka få kontakt och be om ursäkt för det han gjort. Men vi har avfärdat honom, vi kommer så småningom när vi själva är redo tillsammans med din familj att ta emot honom så att han får förklara sig. Men den tiden är inte kommen är nu, vi är inte riktigt redo än. Men kommer vi någonsin att bli redo? Kommer tiden att läka alla sår? Jag önskar bara att allt inte hänt och att du fortfarande var här hos oss. Lika glad och sprallig som du alltid var. Men med tiden har jag insett att du kommer verkligen inte tillbaka. Du är verkligen borta, du har tagit ditt sista andetag och flugit iväg.
Du var mitt allt, min andra hälft och mn partner in crime, minnena med dig är de bästa jag har. Jag kommer aldrig att ersätta dig min älskade ängel. För mig så var du hela världen. Jag värdesatte vår vänskap högt. Du kommer alltid att leva kvar i våra minnen så som du en gång var, en glad sprallig tjej som älskade sina vänner, dans och musik. Men som även brann för att hjälpa utsatta barn.
Vila i frid min älskade ängel och bästa vän <3
Denize Hansson
19940307
-
20100329
E'
Du var den modigaste av oss alla, du var den som tog för dig. Vad folk än sa så hade du alltid ett brett leende på läpparna, du var alltid positiv. Du var den glada tjejen i en trist verklighet. All mobbing som du fick utstå, men du gav dig alltid, du kämpade alltid på som om inget någonsin hade hänt.
Jag älskar dig de 3 orden säger jag varje gång jag är vid din grav och bara sitter i en tyst stund, eller tänder ljus eller lägger blommor. Mitt hjärta, ja det var precis vad du var, mitt alldeles egna hjärtegryn till bästa kompis. Bestie, för att du var min absoluta bästa vän. Varför var du tvungen att gå såhär tidigt? du hade ju precis börjat leva ditt liv. Ett liv som skulle vara fyllt med så mycket glädje, sorg, minnen och fjanterier. Det känns så hemskt att jag fick ta studenten, att jag fick gå ur gymnasiet och inte du. Det finns så mycket saker jag får göra och uppleva som du inte får varken vara med om eller uppleva. Skuldkänslorna som kommer upp varje gång man gör något som vi brukade göra, eller det vi skulle göra. Jag ställer mig alltid frågan varför Gud var tvungen att ta just dig. Du kunde ha fått stanna i minst 90 år till. Det finns så mycket som vi skulle göra, så mycket vi skulle fylla våra liv med. Allt är borta.
Den dagen jag var tvungen att ta ett absolut sista farväl av dig var dagen då verkligheten kom som ett slag i ansiktet. Jag var ju med dig den kvällen då allting hände, men ingenting kändes verkligt förs dagen då din begravning var. Det var då det verkligen slog mig att du inte finns kvar här ibland oss längre. Att du verkligen tagit dina vingar och flugit upp till himlen. Jag önskar att man kunde spola tillbaka tiden så att allt bara kunde bli bra igen, att du fortfarande var här och att den kvällen aldrig hade hänt. Om man nu verkligen hade kunnat spola tillbaka tiden så hade jag gjort det, jag hade inte tvekat en enda sekund. För mig så var du ALLT. Det fanns inte någonting som jag gjorde utan dig.
Att skiljas från dig var precis som att tappa sin talförmåga, jag tappade liksom en del av mig själv. Du lämnade ett stort tomrum efter dig min älskade vän. Ett tomrum som ingen annan i hela världen någonsin kommer att kunna fylla. Du kan inte ersättas för du är oersättlig. Det finns ingen så underbar som du. Du var solstrålen som ville dina närmsta vänner väl. Men du kunde även känna hat och ilska. Det var precis dom känslorna du hade gentemot dina mobbare. Du hatade dom för det dom gjorde, för det dom sa. Men du tjafsade aldrig emot. Du bara liksom tittade på dom någon gång ibland och sedan bara vände dom ryggen, ibland gav du dom inte ens en blick, inte ens ett andetag. Jag kunde bara inte förstå hur du kunde vara tyst och inte säga något tillbaka, jag såg hur hatet växte i dina ögon men du bara lät det vara och var hur lugn som helst. Jag beundrade dig, jag önskade att jag också hade din styrka, ditt mod. Du hade det svårt både hemma och i skolan, men du var lika glad.
Alla kommer fram till mig och beklagar sig än idag och det är snart 3,5 år sedan du gick bort. De säger också att våra minnen dog tillsammans med dig, men det gjorde dom inte, för våra minnen kommer jag alltid att bära med mig. Dom kommer aldrig att dö ut. Aldrig någonsin. Och du lever kvar i mitt minne precis så som du var, den glada, spralliga men ändå allvarliga tjejen som kunde fjanta bort även de mest allvarliga stunderna i livet. Du visste alltid hur allvarligt det var men du kunde alltid dra ett skämt och få alla på lite bättre humör, det var det jag älskade med dig Denize.
Jag hoppas att du har det bra där uppe tillsammans med alla andra änglar som slitits ifrån oss här på jorden alldeles för tidigt. Speciell Johnny, jag vet att ni sprallar runt där uppe precis som ni gjorde här nere. I guess i just wanted 2 say that i miss you and i love you from the bottom of my heart.
Vila i frid älskade
Denize
19940307
-
20100329
H' Love of my life, my soulmate
Love of my life, my soulmate
You're my best friend
Part of me like breathing
Now half of me is left
I don't know anything at all
Who am I to say you love me
I don't know anything at all
& who am I to say you need me
Color me blue I'm lost in you
Don't know why I'm still waiting
Many moons have come & gone
Don't know why I'm still searching
Don't know anything at all
& who am I to say you love me
I don't know anything at all
& who am I to say you need me
Så lång tid har passerat sedan du lämnade oss här nere på jorden. Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket vi saknar dig, inga handlingar eller texter kan beskriva hur mycket vi älskar dig. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle behöva ta farväl av min 16-åriga bästa kompis. Att jag 2,5 månad efter att hon slitits ifrån oss behöva sitta i en kyrka med en vit kista prydd med blodröda rosor som kistbukett och gråta ögonen ur mig. Du gick alldeles för tidigt. Men jag vet att du hittat Jonny däruppe och ni har det bäst. Två änglar som gick alldeles för tidigt. Jonny gick tragiskt bort 2005 bara 5 år senare gick du tragiskt bort. I miss you
Om man kunde spola tillbaka tiden och få hela den kvällen ogjord så skulle jag. Du betydde så oerhört mycket för mig, du var min andra hälft, min partner in crime. Vi gjorde verkligen ALLT tillsammans, de sakerna vi gjorde utan varandra kunde man räkna på sina 5 fingrar. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, inte en dag utan att jag tänker på hur det kunnat bli om allt bara var annorlunda den kvällen. Men allt jag kan göra är att bara drömma och föreställa mig hur det skulle varit. Vi kommer aldrig få veta hur det varit om du fortfarande varit i livet.
Den vänskapen vi alla hade med dig var den bästa av de bästa. Det fanns ingen bättre kompis än du. Du va ärlig, lojal och bara helt bäst. När vissa i kretsen bråkade pekade du alltid ut fördelarna med personerna i fråga. Och att vi ändå bara skulle vara sura på varandra i MAX 1 timme och att det absolut inte var värt det. Du var aldrig rädd för att säga vad du tyckte och tänkte. Du fick oss alltid att inse att utan varandra så skulle den tilliten vi hade till varandra inte finnas. Du sa alltid " tänk om någon av oss inte skulle finnas här imorgon? Då är det försent att ångra saker man gjort, livet är för kort att bråka på och tjafsa på." Du var alltid så gladm ett brett leende på läpparna även igenom de svåraste tiderna som vi stötte på. Jag tänker på både dig och Jonny varje dag, men jag tänker även på T som du kände i 7 år. Han fick aldrig chansen att ta farväl. Det fick egentligen ingen av oss. Men platsen som du hade i hans liv var svår att missta sig på. Vänskapen ni hade var svår att få och jag vet att den betydde mycket för er båda två. Den vänskapskemin ni hade var helt fantasktisk att se på.
Jag vill bara få säga till dig hur mycket jag älskar dig, hur mycket du betydde för mig, hur mycket vår vänkskap betydde. Jag kommer aldrig att släppa taget om dig. Ja, jag vet att du inte längre finns här fysiskt, men bara för det så betyder det inte att jag kommer släppa taget om varken dig eller våra minnen. Bara för att du gått ur vår värld så kommer jag inte glömma dig. Kommer aldrig att hända i någon livstid överhuvudtaget. Och jag vet att vi kommer att ses i en annan värld på andra sidan en vacker dag. Det kommer dröja ett tag innan jag kommer men jag vet att du väntar på mig och kommer att ta emot mig när den dagen väl kommer. Du har en plats till oss alla.
Även om vi andra i kompisgänget gått vidare med våra liv och skaffat pojkvänner och förlovat oss och en av oss ska ha barn så umgås vi fortfarande, även om du fattas oss så kommer vi inte säga upp bekantskapen med varandra. Den är alldeles för betydelsefull. På Sophias dotters dop så kommer en vers att läsas upp till ditt minne, det kommer finnas chans att tända ljus och tal kommer också att hållas. Vi kommer aldrig att glömma dig våran älskade ängel. Jag och Sophia har varit ute på olika skolor och föreningar och pratat om det som hände dig och de som står oss allra närmast kan vara dem osm i slutändan sårar oss och gör det minst oväntade. Vi kommer aldrig att få ett avslut, vi kommer aldrig att förstå varför han gjorde som han gjorde. Aldrig.
Vi kommer alltid älska dig. I minnet du lever kvar precis så som du var. Vila i frid nu min älskade bästa vän
Denize Hansson
19940307
-
20100329
E'
Denize, igår vart det 3 år och 4 månader sedan du lämnade oss i stor sorg och saknad. Tiden går så otroligt fort. # hela år utan dig här nere vid min sida. Vart är du någonstans älskande ängel? Du fick bara 16 år på jorden, men de 16 åren var fyllda med så Mycket glädje och kärlek. Jag kan inte förstå varför just du var tvungen att lämna oss.
Jag tanker på dig vareviga dag som går, vareviga sekund. Det blir extra påtagligt och extra känsligt när man kommer till din grav, det är då det slår mig att du verkligen inte finns mer. Att det är du som ligger vid den stenen under jorden. Men jag vill inte inse att det är du som ligger där. Men att se ditt namn på stenen, alla nallar, ljus och röda rosor gör allting så verkligt. Det går inte en dag utan att jag Saknar dig och tänder ljus för dig älskande vän.
Lyssnar ofta på Celine Dion's låt My Heart Will Go On, men kommer vara hjärtan någonsin att gå vidare? Hur ska vi kunna gå vidare när det fortfarande finns så Mycket frågor? Det sags att tiden läker alla sår, men kommer våra sår någonsin att läka? Tiden kan inte läka mina sår efter din bortgång. Allt jag vill är att ha dig här, höra dig säga att allting kommer att bli bra, att allt bara är ett missförstånd. Att du fortfarande är här. Det var rätt många vid din grav igår, Mycket ljus och blommor. Många tårar fälldes, det var även folk där som inte kände dig men som hade vänner som kände dig. Du var ljuset i mitt liv, du fick mig alltid på bättre humör, du fanns alltid där vad det än var.
VILA I FRID
DENIZE HANSSON
19940307
-
20100329
E'
Det är så mycket som hänt de senaste 3 åren. Vi alla har tagit studenten, Jag och Janina skall plugga på universitet, Eelin har gift sig och väntar sitt första barn. De skall få en dotter, de skall få en liten Cornelia Denize Sofie. Hon kommer att döpas efter dig. Så mycket har förändrats på 3 år. Men vi har aldrig slutat att umgås. Vi ses nästan varje dag allihopa. Inte bara på födelsedagar, jubileum och sådant. Vi har kontakt nästan 24/7 varje dag.
Älskade bästa vän, det har varit de jobbigaste 3 åren I mitt liv. 3 år utan dig. Vi umgicks ju varje dag. Men alla de år jag fick med dig var de bästa I mitt liv. Jag fick 16 år tillsammans med dig hjärtat. Jag Önskar att du fortfarande fanns här med mig. Du hade inte behövt gå, du gick alldeles för tidigt. Den kvällen ger mig mardrömmar, jag vaknar upp gråtandes och blir sittandes någon timme eller två gråtandes och tänker på dig och det som hände den kvällen/natten. Bilderna försvinner inte ur mitt huvud. Jag höll din hand från det att jag hittade dig till att dom tog dig ifrån mig för livräddningsförsök på sjukhuset. Du kramade om min hand så hart, så hart att den blev blå. Det var ditt tecken på rädsla. Din största rädsla I livet var döden. Du gick döden till mötes efter bara 16 år på jorden. Men jag vet att du är den vackraste ängeln där uppe. Jag kommer ihåg att du sa till mig en gång när vi var typ 15, det var nästan exakt 1 år innan du gick bort, att om du någon gång skulle dö, att vi inte skulle gråta, för vi skulle se varandra en dag. Men det var så svårt att hålla tårarna tillbaka. Vi gick ifrån att umgås varje dag till att inte umgås alls. Jag brukar ringa till din telefon ibland bara för att få komma till telefonsvararen för att få höra din fina röst.
Ditt rum står kvar så som du lämnade det, rent och fint med en väldigt obäddad säng. På sängen ligger din telefon, ett kort står lutat mot väggen och hela sängen är full med blommor, din gaiströja ligger även där. 3 år av stor sorg och saknad. Jag är vid din grav varje dag- Jag har nog varit ensam där 2-3 ganger. Annars brukar det vara ungefär 6-7 personer där. De står och storgråter, tänder ljus och lämnar blommor. Du berör fortfarande människor 3 år senare. Din matchtröja från handbollen hanger uppe på väggen I hemma arenan. Dina bilder du gjorde på bilden I 8:an hanger på väggarna, på ståplatserna I gymnasitkhallen är det som två breda trapper, hela vägen från början på översta raden till slutet, står det bilder på dig andra raden är full med ljus och tredje raden är full med röda och rosa rosor. De kommer nya blommor varje dag. De som du gick tillsammans med kommer dit nästan varje dag och minns dig. Även dina mobbare. Även de eleverna som går nu frågade oss en gång varför det var s mycket ilder, ljus och blommor på en tjej där. Då samlade rektorn alla och berättade vad som hänt. Till och med dom lägger blommor och tänder ljus där. Du är så saknad älskling.
Varför skulle just detta hända dig? Varför just du? Du gjorde aldrig honom något illa. Du var så snäll och omtänksam. Du hjälpte alltid alla andra innan du tog itu med dig själv. JAG SAKNAR DIG SÅ ENORMT! Det är en hel kroppshalva av mig som saknas. Det är så tomt utan dig här Denize, snälla kom tillbaka..
Till minne av
Denize Hansson
940307-100329
