tillminneavhansson

Tiden flyger iväg. Idag är det exakt 4 år och 9 månader sedan du rycktes ifrån oss.

Du och jag sa aldrig hejdå, för hejdå är för evigt. Och vi lovade att aldrig säga hejdå.

 

Men den där gråa dagen i april så var jag tvungen att säga ordet hejdå. Något jag inte hade tänkt göra någonsin. Men om jag någon gång skulle göra det så skulle vi vara minst 90 år. Det tog mig så hårt att behöva säga det.

Jag ville inte förstå att det inte längre var " vi ses snart" utan att det  verkligen var hejdå. Jag skulle ALDRIG mer få se dig. Aldrig mer få krama dig, aldrig mer få se ditt leende eller höra din röst. Aldrig få höra dig sjunga igen.

 

Vi i kompisgänget bad om att få gå fram sist utav alla. Vi ville ta den tiden vi behövde som alla andra. Jag kommer ihåg att vi frågade din mamma om det var okej och hon sa " självklart är det okej". Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Men när dom visade klippet på dig när du sjunger håll mitt hjärta på ett dop, då bara brast det ihop. Då kunde jag inte hålla mig mer. Gången fram till din kista kändes som den snabbaste och mest ensamma vägen jag någonsin gått. På ett sätt ville jag inte komma fram, för jag hoppades på att allt detta skulle vara en hemsk mardröm. Jag minns att jag bara sjönk ihop ner på huk när jag väl kom fram till kistan. Då blev det liksom på riktigt, när jag fick se skylten på kistan, ditt fotografi och din handstil som de målat av på kistan.

 

Men det kändes så hemskt, det var så fruktnasvärt att se den guldiga skylten där det stod Denize Hansson 1994-2010. Det ska ju inte stå ditt namn där, du var alldeles för ung. 16 år, det är ingen ålder att dö, du missar livet.

 

Jag vill bara vakna upp och hoppas att detta är en mardröm. Att snart kommer du in genom dörren och skriker att jag ska ta på mig mina kläder så vi kan dra ut tillsammans med de andra tjejerna. Att du när som helst ringer eller smsar. ÅH vad jag hoppas på att du är på semester eller att du är utomlands och pluggar. För det var det du ville. Du ville åka till USA och plugga på college. Jag drömmer mig alltid tillbaka till den sommaren 2009 då vi satt på ett café alla vi tjejer och pratade om vilka gymnasium vi skulle söka. Alla var lika glada och nöjda. 4 stycken fick uppleva att gå på gymnasium och ta studenten. En tjej fick inte uppleva allt det. Jag vet inte varför men jag hade skuldkänslor för att du inte fick gå på det gymnasiet du ville, du fick inte ens gå ur nionde klass.

 

Allt fick ett så plötsligt slut. Ingen var beredd. Ingen trodde att det skulle hända såhär tidigt. Ditt rum står kvar precis så som du lämnade det den 29/3-10, ingenting har ändrats. Fotografier och nallar ligger på din obäddade säng, tillsammans med din mobil och dina anteckningsböcker. Du var så full av liv. Trots allt du gick igenom hade du ett stort leende på läpparna och det mest positiva beteende jag någonsin stött på faktiskt. Men det var sådan du var, och det är så du lever kvar i vara minnen och hjärtan. För den spralliga äventyrslystna tjej du var.

 

Men jag vet att du inte vill att vi ska vara ledsna, du vill att vi ska leva våra liv. Men tro mig det är så otroligt svårt. Det känns så hårt när jag gör alla de saker som inte du får göra. Det är inte rättvist alls. Jag vet att jag inte borde ha skuldkänslor för allt det jag gör, men det har jag och dom försvinner inte. Det kommer de aldrig göra.

 

Ta hand om alla de andra däruppe så ses vi en vacker dag, du är inte borta du har bara gått lite i förväg.