my love
Till min älskade vän.
Det rinner tårar ner för min kind de flesta nätter. Men den 7 mars iår rann det extra mycket tårar. Det var dagen då du skulle fylla hela 20 år. Det var ännu en milstolpe i livet du inte fick uppleva. Men jag vet att du firade den på andra sidan molnen tillsammans med jonny. Du lever inom oss alla på så många olika sätt.
Du såg så mycket fram emot både din 18 års dag och din 20 års dag. Och även studenten. Du hade din student planerad och du visste PRECIS vad du ville göra på din 18 respektive 20 års dag. Men du fick inte uppleva någon av dagarna. Du fick uppleva hur det kändes att fylla 16. Men det vi föga visste var att du ca 2 veckor senare skulle tas ifrån oss. På ett hårt och elakt sätt. Du hade hela ditt liv framför dig.
Jag är glad för att jag fick 16 år tillsammans med dig. Även om 16 år var på tok för lite så är jag ändå tacksam. Du var en sann vän. Du gjorde aldrig någon skillnad på dina vänner eller någon överhuvudtaget. Du sa alltid att alla är speciella på sitt egna lilla sätt, och det har du rätt i. Vi är alla olika och speciella på vara egna små sätt. Du spred så mycket glädje omkring dig. Man kunde aldrig vara sur eller arg på dig i mer än 5 minuter. Du försökte alltid göra det som var bäst för både dig själv och alla andra runtomkring.
Jag saknar dig så otroligt mycket älskade du. Du fanns alltid där när jag behövde dig som mest. Allting vi hittade på var så otroligt kul. Jag hade alltid roligt med dig. Du var så spontan av dig. Men du hade även en allvarligare sida. Fast den visade du inte så ofta ( då det inte behövdes så ofta) Du var så mån om alla andra. Du fanns alltid där för alla andra och fanns där för dom och såg till att dom mådde bra innan du tog hand om ditt eget välbefinnande. Ibland tog du inte ens hand om dig själv. Du gjorde så otroligt mycket med ditt liv. Du sätt ALDRIG stilla. Men när du väl sätt stilla så värt det, dop bröllop, begravning eller konfirmation. Du var även volontärarbetare på ett korttidsboende. Du kunde sitta och prata med de äldra i flera timmar. Du sätt mer än gärna kvar till och med efter du skulle gå hem. Du var en fantastisk människa.
Glömmer aldrig den gången jag fick följa med dig till korttidsenheten. Du var så otroligt bra med de äldre. Du sätt och pratade om dom hur det var när dom växte upp jämfört med när du höll på växa upp. Du satt och lyssnade med ett intressant öra och så otroligt många bra frågor. Vi tittade i deras fotoalbum från när de var unga. Du tyckte det var både roligt och intressant. Du var ute på promenader med dom och gick med dem till kulturum och lyssnade på trubadurer med mera. Då var du som gladast.
Du levde för sången och musiken. Du sjöng nästan varje vaken minut med att sjunga. Du sjöng i kyrkokören men även som solist på bröllop eller andra evenemang. Du var en otroligt bra sångerska. Du fick alltid beröm när du sjöng. Men du älskade även att dansa. Du dansade hip hop modernt fox och bugg. DU älskade att bugga och foxa. Alla de gånger vi var på Liseberg. Jag kollade alltid när du dansade och beundrade hur duktig du var. Och en gång bjöd du med mig på en buggkurs som du gick på och var hjälpdansare på. Äntligen kunde ju jag med dansa när vi var på Liseberg. Du fick alltid så dåligt samvete när du blev uppbjuden och jag fick stå kvar för jag inte kunde dansa. Men tillslut blev det ändring på det. Men när du slets ifrån oss så slutade jag med dansen. Jag tänkte " jag kan ju inte fortsätta nu när du inte längre finns här. Det är ju taskigt med dig" så jag la av. Men la även av för att nu hade jag ju ingen att gå med och jag mådde inte så bra. Men 2 veckor efter att du gått bort fann jag modet att iallafall gå och prova en gång. Men innan jag ens kommit fram och när jag bara fått en glimt av polketten kände jag hur det började komma tårar ner för mina kinder. 4 av dina närmsta dans vänner kom fram och undrade vad som stod på. Jag började storgråta och vi gick till sidan. Och jag bara sa det rätt ut. Jag kom på mig själv att nästan skrika ut " Denize har dött". Jag ville egentligen inte säga det. Inte just där och inte just då. Och ville heller att det skulle komma från dina föräldrar.
Men cirka 1,5 månad efter du gått bort så var begravningen. Den var fin och det var många fina blommor och kort. Kistbuketten var så otroligt fin. Men även om det var den stora fina ros kistbuketten och ett kort på dig som stod på kistan och 3 stycken som stod framför kistan så kunde jag inte förstå att det var du som låg där. Jag ville nog varken förstå eller inse att du verkligen var borta. Cirka 15 minuter innan begravningsakten skulle börja kom de 4 av dina närmsta vänner. De hade med sig ytterligare människor från dansen. Själva begravningsakten höll på i 1 timme och 20 minuter. Det var mycket fin piano med fin sång till följd av filmer på när du både dansade och sjöng, men även minnesvideor som dina v'nner hade gjort till dig. När det var dags att ta farväl av dig spelades late " Time To Say Goodbye" och " Sparrow" två otroligt fina piano låtar. Allt var så otroligt vackert. Precis lika vacker som du var Denize.
Efteråt så samlades alla som man brukar göra efter begravningar. I församlingshemmet visades ännu mer filmer och folk höll tal. Tårarna bara fortsatte att rinna. Du betydde så otroligt mycket för folk. Du hade lämnat ett stort avtryck i deras hjärtan. Det var som en av dina danskompisar sa " Du kanske inte var hela världen men du betydde världen för så många". Dina föräldrar hade valt att ha "fikat" direkt efter begravningen så folk kunde samla sig innan det var dags att gå tillbaka till kyrkan för att hämta din kista och bära ut dig till bilen och köra till gravplatsen. Alla samlades på utsidan förutom de 6 som skulle bära din kista. Det kördes i en caravan efter din bil. Det var så otroligt jobbigt att se din fina kista sänkas ner i jorden och tänka "där ligger min bästa vän endast 16 år gammal". Du ligger i samma grav som din storasyster. Ni vilar i en och samma grav. Ni har en fin grav som är väldigt pyntad med saker.
Jag vet att du inte ville att man skulle gråta när du gick bort. Men det gick inte att stoppa. Du var en sådan underbar person. Solen sken den dagen. Jag vet att du var med oss. Och jag vet att du var nöjd med allt. Men hade du vart där hade du förmodligen till 99% klagat på att folk hade helsvart på sig. Det passar inte in tyckte du. Du ville att man skulle bryta av med vitt. Älskade vän jag saknar dig så!
Men jag vet att du har det bra där nu nu är
Vila i frid och vila tryggt och stilla min älskade
Denize Hansson
19940307
-
20100329
Alltid saknad, aldrig glömd!
I minnet du lever kvar så som du var
