Evig saknad ~
Varje dag är en konstant kamp, de senaste 3 åren har varit de svåraste I hela mitt liv. Det har gått lite över 3,5 år sedan du lämnade oss I stor sorg och saknad. Det är en evig saknad efter dig härtat. Ingenting är så som det en gång var. Jag Saknar dig mer än ord kan beskriva. Det finns inga ord eller känslor som kan beskriva hur Mycket jag älskar dig och Saknar dig. Vi gjorde allting tillsammans. Vi var tillsammans I stort sett varje dag. Att gå från att träffa dig varje dag till att inte träffa dig alls är så oerhört svårt. Jag Saknar din röst, ditt skratt, din omtanke och dina kramar. Jag har inte fått varken karma dig, träffa dig eller träffa dig på lite drygt 3,5 år. Visst vi hade vara bråk men det är inte förens man förlorar någon man älskar eller att någon man älskar blir riktigt dålig som man upptäcker vilken otroligt tur man haft att ha just den här speciella människan I sitt liv. Man är inte tacksam 24/7 I sitt liv.
Men det är förluster av en riktigt nära vän eller familjemedlem som man verkligen börjar tänka på hur man betett sig och alla bråk osv som man haft med denna personen. Jag uppskattade alltid våran vänskap, men när vi bråkade var det så svårt att inse att du verkligen ändå bara ville ens bästa. Jag Önskar man Kunde vrida tillbaka tiden. Jag bade vill och vill inte vrida tillbaka tiden till den 29:e mars 2010. När jag vill vrida tillbaka tiden till den dagen ville jag ändra hur hela den dagen såg ut. Men när jag inte vill så tanker man efter och det känns som om att Gud tyckte att du lidit tillräckligt med all mobbning och kränkningar. Man tanker " han kanske tyckte att det räckte, att du lidit tillräckligt och att din tid här på jorden är slut". Men du var bara 16 år Denize! 16 år! Det är ingen alder att tas ifrån oss andra här på jorden. Du hade ett helt liv kvar att fylla. Innerst inne så visste jag att du tog illa vid dig med all mobbning och alla kränkningar, men med tidens gång så lärde du dig att stänga öronen. Men innerst inne så skar det I ditt varma kärleksfyllda hjärta du trakasserades eller mobbades,. Ville aldrig att just du skulle gå igenom det.
Men som vi alltid sa " Everything happens for a reason" Men jag ville inte tro att allt det som hände dig hände av en anledning. Hatet gentemot, H och dina mobbare har snarare växt igen och blivit tysthet. Varje gång jag ser dom vill jag bara saga ett och annat och ge tillbaka för allt det de sagt till dig igenom åren. De brukar saga när man träffar dom ute att de inte insåg vilken smärta de förorsakade dig när du levde. Utan det var först när du hade avlidit som de började tänka och reflektera över handlingarna mot dig. Då Kunde jag inte hålla tyst så jag brukar saga till dom att " nu är det ändå väldigt försent". Önskar att jag aldrig mer ser dom igen.
Att se dom stå vid din grav gör det hela svårt. Men när de dök upp till din begravning blev allt helt plötsligt svårt. Jag villeinte acceptera att människor som gjort ditt liv till ett h****** var där och tog ett sista farväl av dig. Hur hade dom mage att dyka upp efter allt de sagt och gjort. Det kändes inte rätt. Men dom satte sig längst bak och gick fram sist. Men hela situationen var så skum. Jag ville aldrig ta ett sista farväl av dig såhär tidigt. Vi sätt alltid och pratade om hur vi skulle göra om den ena dog. Men vi trodde detta skulle hända när vi var 90-93 år gamla och inte som du - 16. Varför just du? Du hade précis börjat leva ditt liv ju.
Du var en glad 16 årig tjej som skulle börja gymnasiet till hösten. Du skulle gå fordonslinjen med inriktning transport. Det längtade du efter. För det var det du älskande mest - bilar. Du skulle bli lastbilschaufför, det hade du drömt om sedan du var liten. Du åkte alltid med din pappa när han körde lastbil, och senare I livet även med din mammas sambo. Du praktiserade även hos din mammas sambo I januari 2010.
Du fick aldrig börja gymnasiet, du fick inte ens avsluta grundskolan. Men alla dessa år jag fick med dig var de bästa I mitt liv. Aldrig varit så lycklig. Men genom åren så blev vi tillslut 6 stycken tjejer. Förvånasvärt nog så kom alla rätt så bra överens. Sammanlagt hade vi väl 2-3 bråk. Vi alla älskande varandra som systrar. Och när sommaren kom så träffades vi inte förens skolan började, några åkte utomlands och andra inrikes.
Men jag vet att du var med oss alla på vara studentdagar. Vet att du var där med oss och firade och festade. Jag trodde aldrig att jag skulle få en så bra vän som du. Även efter allt det du utsattes för så var du alltid glad. Det har gått såpass lång tid, men det känns fortfarande som igår när telefonen ringde och jag fick beskedet. Jag har aldrig släppt taget och kommer inte göra det heller. Du må vara på ett batter ställe men du är förevigt med oss vad folk än säger. Vi har folk som säger till oss att gå vidare och glömma dig - men det kommer aldrig hända. Vi må gå vidare men vi kommer aldrig varken glömma dig eller släppa dig. Du var det bästa jag hade I mitt liv. Sitter ibland och tittar på bilder på oss två. Hittade även filmer. Jag kan inte hjälpa det men jag börjar alltid gråta. Jag vet att du sa alltid att när du dör ville du inte att när vi sätt och kollade på filmer eller bilder på dig tillsammans med oss att vi skulle gråta. Men det går inte att hålla tillbaka tårarna.
Jag tänker på dig vareviga dag. Jag besöker dig varje dag. Det känns så skönt att bara få vara vid din grav och tända ett ljus eller lägga en blommaoch bara sitta där I tystnaden och få "umgås" med dig på ett andligt sätt. Du var och kommer alltid att vara min andra hälft och ögonsten. Du är med mig I allt jag gör, det vet jag och det är jag så otroligt glad över. Kommer bära med dig för resten av mitt liv. No daubt about it.
Vi kommer och ses I nangijala en vacker dag, jag vet att du väntar på mig.
Vila I frid älskande
Denize
19940307
-
20100329
