tillminneavhansson

... Så lyder en av westlife's låtar. Och jag vet att vi kommer att ses igen. En vacker dag så kommer jag att få träffa dig igen min älskade vän. Det kommer ta ett tag men jag vet att du väntar på mig där du nu är.

 

Det känns precis som om det var igår du gick ifrån oss. Men verkligheten hinner ikapp en. Den 29:e November är det 3 år och 8 månader sedan du lämnade oss I stor sorg och saknad. Tiden har gått så otroligt fort, men det går inte att fylla tomrummet som du lämnade efter dig. Det kommer aldrig att fylllas, ingen kommer någonsin kunna ersätta dig. Du var speciell på ditt eget lilla vis, det var därför jag gillade dig. Du stod upp för det du trodde på även om många inte höll med. Du gav aldrig vika. Du fanns alltid där till hands för dem som blev utsatta för mobbning.

 

Jag vet att du är med mig på något sätt, men att inte ha dig här fysiskt är jobbigt. Det finns så Mycket som jag skulle vilja prata med dig om, saker som bara du och jag pratade om när du var I livet. Nu har jag ingen jag kan ha dom konversationerna med. Du var så otroligt glad och sprallig. Du Kunde typ aldrig sitta still, det skulle alltid vara far och fläkt med dig. På ett sätt var det bra, för då slap man alltid sitta stilla och undra vad man skulle hitta på. Vi gjorde alltid massa spontana grejer. Det Kunde vara en långpromenad eller bussturer runt hela stan.  Det var aldrig tråkigt med dig. Jag Saknar dig så otroligt Mycket Denize. Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dig hit.

 

Jag var vid din grav under gravsmycknings helgen. Det låg ganska många kransar där, många tända ljus med. Du var älskad av många, men du är saknad av ännu fler. Folk som inte ens kände dig har berörts av ditt öde. Mycket av att folk som kände oss och lite andra människor och vänner till oss. Du var för ung för att gå en annan väg. Du hade ett helt liv framför dig. Du hade så Mycket planer. Så Mycket du ville göra. Inget av de du planerat fick du gjort. Jag Saknar ditt skratt och dina kramar. Ibland vill jag bara springa hem till dig och krama om dig bara för att veta att jag bara drömt att du inte längre finns här. Men lika snabbt som jag tänker det så inser jag att du verkligen är borta. Att du gick en annan väg en den vi går nu. Det är så svårt att inse. Men dom säger att tiden läker alla sår, men gör den verkligen det? Någon gång så kommer vi att gå vidare, vi alla har på ett eller annat sätt gått vidare men vi har absolut inte glömt dig. Vi har så Mycket som påminner om dig. You are gone but you are not forgotten, i'll never forget you. Du lever inuti mitt hjärta.

 

 

 

Det är snart jul. Den tiden på året då allt handlar om glädje och familjen. Men det är någon som fattas I våran familj.

 

Det blir den 3:e julen utan dig här, den första julen var så otroligt jobbig. Men allt var ju så relativt nytt. Det var bara 9 månader efter din bortgång. Man hade inte riktigt förstått att du inte kommer tillbaka, att du är borta för all framtid.

 

Du var det bästa jag hade, du var min andra halva. Att vara utan dig är så svårt. Jag kommer på mig själv med att ringa till dig ibland. När jag ska ringa Hannah så slår jag ditt nummer istället av en vana, så när det bara går fram massa signaler och ingen svarar då blir man så arg. Men när jag ska lägga på så ser jag att det är dig jag ringt. Då tanker jag hur korkad får jag bli, klart att du inte svarar. All den tid jag hade med dig var så värdefull för mig. Det fanns ingen som ställde upp så Mycket för mig som du. Du satt med mig på sjukhuset I 14 timmar en gång. Du fanns alltid där, man Kunde alltid ringa dig med vad det än var. Dagen du försvann förlorade jag en del av mig själv. Att gå från att umgås nästan varje dag till att inte träffas alls är en stor omställning som är ofantligt svår.