What hurts the most..
Är den stora och oändliga saknaden efter dig älskade vän. Ingenting är som det en gång var. Jag är så otroligt tacksamm för den tiden jag fick tillsammans med dig. Men jag önskar att jag hade fått så många mer. Ditt liv var långt ifrån över. Du hade ju precis börjat leva, precis fått för dig vilket gymnasie du skulle gå, vad du skulle göra efter gymnasiet. Men allt tog slut så otroligt fort. Du fick aldrig chansen att möta dessa nya människor du skulle spendera 3 år tillsammans med.
Det fanns ingen som du. Inte för mig iallafall. Du var min bästa vän, andra halva och partner in crime. Vi gjorde typ allting tillsammans. Visst vi kunde bråka men det tog oftast bara 10-15 minuter så var vi sams igen. Du var alltid så otroligt glad och framåt. Du visste precis vad du ville i livet, du lät aldrig någon göra narr av dig. Du var den starkaste person jag kände. Du fick höra så mycket elakt men du kunde ändå bara borsta bort det från axeln precis som om ingenting hade hänt. På ett sätt förtjänade du aldrig den skiten du blev utsatt för. Jag kommer ihåg allt så väl. Frågade dig minst 300 gånger om dagen om du verkligen mådde bra. Jag tror att efter ungeför 10 gånger så tröttnade du på att jag frågade, men innerst inne var du nog glad att jag frågade. Jag saknar alla vara dagar tillsammans, alla filmkvällar då vi tittat på skräckfilmer och bara suttit och skrattat. Du förstod mig på ett sätt ingen annan gör. Du kunde se direkt då något var fel.
Det finns dagar då jag verkligen behöver dig. Än idag över 4 år och 1 månad senare kan jag komma på mig själv med att slå in ditt nummer och ringa dig. Helt av vana. Men jag vet att det inte finns någon som svarar. Men jag vill ha dig här - här hos oss där du hör hemma. Jag kommer aldrig att gå vidare till 100 %. Du hade en stor plats i mitt hjärta. Ingen kommer någonsin att ta den. Jag kommer aldrig någonsin så länge jag lever att glömma dig. Du går inte att glömma. När jag är vid din grav så är det så svårt att verkligen till 100 % förstå att du ligger där. Det är så otroligt svårt att förstå. Du ska ju inte ligga där du ska vara här hos oss.
Jag tittar igenom bilder på oss och på dig nästan varje dag. Och efter alla bilderna så kommer bilderna och filmer från din begravning. Då brister jag ut i tårar. Din begravning var så otroligt vacker, den var lika vacker som du. Men den hölls alldeles förtidigt. 16 år är ingen ålder att hamna i en grav på kyrkogården. Gud tog tillbaks sin vackraste ängel. Men han tog dig tillbaks alldeles för tidigt.
