Janina'
Älskling var är du någonstans? Varför kommer du aldrig hem?
Jag saknar dig så... Allt var så mycket lättare när du fanns bredvid
mig och spred din glada närvaro. Nu när du är borta är allting så tyst.
Jag får inte längre vakna upp på morgonen och höra din röst, se ditt
leende, ha sällskap med dig till skolan, se dig i skolan och få vara
med dig på skolan eller på fritiden. Varför försvann just du? Varför
skulle du bli offer för våldet? Du var den underbaraste och snällaste
människan på jorden. Du gjorde aldrig någonting mot någon annan.
Du hjälpte alla, mobbade till sjuka. Och det var så fantastiskt att se.
Det har gått en vecka av skolan och det är väl kul till en viss del.
På måndag ska vi ha 2 veckors körkortsteori medans TP1F har
truckkörning. Men du längtade ju så mycket till detta och nu får
du inte uppleva det. Klassen du skulle gått i har ordnat ett rum
där din favorit musik spelas och bilder och filmer på dig rullar.
Och vid alla klassrum och skolcafeét finnas kondoleans böcker.
Folk känner igen mig när jag kommer gåendes i skolan. Och folk
beklagar sorgen och massor. Det får mig att sakna dig ännu mer.
Alla kommer liksom fram och säger " du är Denise kompis jag
beklagar sorgen, ingen förtjänar ödet Denise fick"och så vill
alla prata med mig om dig. Dom ställer frågor och ibland när
det blir för mycket och jag säger ifrån så blir dom sura på mig
för att jag inte svarar. Men kan dom inte förstå att det är jobbigt
för mig och prata om min bästa vän som jag haft sen barnsben
och som nu inte längre finns i livet? Kan dom inte bara fatta det?
Det är så frustrerande ibland! Men dom vill verkligen inte förstå.
På söndag är det 6 månader sedan jag senast hörde från dig.
När klockan var 19:30 ringde du mig och bad mig komma ner
till Sannah men jag kunde ju inte för vi hade ju gäster hemma.
Men hursom helst pratade vi i telefon i typ 2 timmar om allt
möjligt. Men sedan kunde inte du prata mer för ni skulle spela
något konstigt spel. Så vi la på. Nästa samtal jag fick trodde jag
var från dig som skulle lyda " den sista bussen har gått får jag
sova hos dig tror du?" men så var det inte. Samtalet löd istället
"din kompise Denise ....... .... Hansson har avlidit av skador
hon ådrog sig för 1 timme sen." Snacka om att jag bara ville
slå på något. Jag rusade ner till Sophia som var med dig
där på sjukhuset och hennes stöd betydde allt. Nu får jag
aldrig mer se dig men vi alla lever för dig! <3 så vila i frid bästa vän!
