E'
Du var den modigaste av oss alla, du var den som tog för dig. Vad folk än sa så hade du alltid ett brett leende på läpparna, du var alltid positiv. Du var den glada tjejen i en trist verklighet. All mobbing som du fick utstå, men du gav dig alltid, du kämpade alltid på som om inget någonsin hade hänt.
Jag älskar dig de 3 orden säger jag varje gång jag är vid din grav och bara sitter i en tyst stund, eller tänder ljus eller lägger blommor. Mitt hjärta, ja det var precis vad du var, mitt alldeles egna hjärtegryn till bästa kompis. Bestie, för att du var min absoluta bästa vän. Varför var du tvungen att gå såhär tidigt? du hade ju precis börjat leva ditt liv. Ett liv som skulle vara fyllt med så mycket glädje, sorg, minnen och fjanterier. Det känns så hemskt att jag fick ta studenten, att jag fick gå ur gymnasiet och inte du. Det finns så mycket saker jag får göra och uppleva som du inte får varken vara med om eller uppleva. Skuldkänslorna som kommer upp varje gång man gör något som vi brukade göra, eller det vi skulle göra. Jag ställer mig alltid frågan varför Gud var tvungen att ta just dig. Du kunde ha fått stanna i minst 90 år till. Det finns så mycket som vi skulle göra, så mycket vi skulle fylla våra liv med. Allt är borta.
Den dagen jag var tvungen att ta ett absolut sista farväl av dig var dagen då verkligheten kom som ett slag i ansiktet. Jag var ju med dig den kvällen då allting hände, men ingenting kändes verkligt förs dagen då din begravning var. Det var då det verkligen slog mig att du inte finns kvar här ibland oss längre. Att du verkligen tagit dina vingar och flugit upp till himlen. Jag önskar att man kunde spola tillbaka tiden så att allt bara kunde bli bra igen, att du fortfarande var här och att den kvällen aldrig hade hänt. Om man nu verkligen hade kunnat spola tillbaka tiden så hade jag gjort det, jag hade inte tvekat en enda sekund. För mig så var du ALLT. Det fanns inte någonting som jag gjorde utan dig.
Att skiljas från dig var precis som att tappa sin talförmåga, jag tappade liksom en del av mig själv. Du lämnade ett stort tomrum efter dig min älskade vän. Ett tomrum som ingen annan i hela världen någonsin kommer att kunna fylla. Du kan inte ersättas för du är oersättlig. Det finns ingen så underbar som du. Du var solstrålen som ville dina närmsta vänner väl. Men du kunde även känna hat och ilska. Det var precis dom känslorna du hade gentemot dina mobbare. Du hatade dom för det dom gjorde, för det dom sa. Men du tjafsade aldrig emot. Du bara liksom tittade på dom någon gång ibland och sedan bara vände dom ryggen, ibland gav du dom inte ens en blick, inte ens ett andetag. Jag kunde bara inte förstå hur du kunde vara tyst och inte säga något tillbaka, jag såg hur hatet växte i dina ögon men du bara lät det vara och var hur lugn som helst. Jag beundrade dig, jag önskade att jag också hade din styrka, ditt mod. Du hade det svårt både hemma och i skolan, men du var lika glad.
Alla kommer fram till mig och beklagar sig än idag och det är snart 3,5 år sedan du gick bort. De säger också att våra minnen dog tillsammans med dig, men det gjorde dom inte, för våra minnen kommer jag alltid att bära med mig. Dom kommer aldrig att dö ut. Aldrig någonsin. Och du lever kvar i mitt minne precis så som du var, den glada, spralliga men ändå allvarliga tjejen som kunde fjanta bort även de mest allvarliga stunderna i livet. Du visste alltid hur allvarligt det var men du kunde alltid dra ett skämt och få alla på lite bättre humör, det var det jag älskade med dig Denize.
Jag hoppas att du har det bra där uppe tillsammans med alla andra änglar som slitits ifrån oss här på jorden alldeles för tidigt. Speciell Johnny, jag vet att ni sprallar runt där uppe precis som ni gjorde här nere. I guess i just wanted 2 say that i miss you and i love you from the bottom of my heart.
Vila i frid älskade
Denize
19940307
-
20100329
Kommentarer
Trackback
